Sådär, kanske jag orkar skriva ett liiiiiitet, liiiiitet trots allt. Här har det lyst tomt i flera veckor, anledningen: operation av livmoder och borttagning av cystor.
Det har varit en pärs, minst sagt. Efter att haft ont, i princip konstant, sedan augusti och nu äntligen fått eländet åtgärdat i början av april så började ett nytt elände: återhämtning!
Jag har sagt det så många gånger att jag vill kräkas lite när jag hör/har hört min egen röst säga följande: jag har ont, jag är så sjuuukt trött, jag orkar ingenting, helst vill jag bara ligga ner, nej, jag orkar inte, AJ och sen gråten, de hysteriska tårarna av frustration, ångest, smärta och total maktlöshet - jag är så evinnerligt trött på skiten! Men det blir bättre, sakta (för sakta om ni frågar mig) men relativt säkert.
Grejen är att jag inte orkar vänta. Jag har missat i princip hela april(kanske inte gör något med tanke på vädret iofs). In på sjukan den 5:e och nu är det maj och jag har liksom inte deltagit förutom i min egen lilla värld av sovande, liggande, smärttöcken, mediciner, sakta gåendes runt huset för att sedan behöva sova i två timmar etc. Men jag kan gå nu, fritt, om än inte för mycket/långt eller snabbt. Jag kan hålla en bok (guu va jag har läst) jag kan gå själv utan hjälp i lägenheten och jag kan hämta posten själv nedanför trappan.
Hey, efter op. kunde jag inte ens borsta tänderna för då rördes kroppen för mycket och det gjorde så satans ont, så jag fick skölja gaddarna med tandkräm i vatten ... så jag tar vad jag får liksom.
Tur att jag har en fantastisk sambo och en underbar mamma som kom hit och tog hand om mig den första tiden efteråt. Utan er hade jag inte klarat mig, varken fysiskt eller psykiskt.
Eftersom jag inte kunnat sitta upp på stolar längre stunder eller kunnat ha en dator i knät har jag inte kunnat blogga, och heller inte orkat. Men nu är det bättre, mycket bättre än för en månad sedan och det känns DAMN så skönt. Nu är det femte och sista sjukskrivningsveckan och jag hoppas kunna gå på jobbet på full speed på måndag. Det får väl gå sakta, jag får se till att inte stressa och försöka springa uppför trapporna, det ligger på mitt ansvar nu. Sen hoppas jag på att få de där provsvaren på allt som plockades ur kroppen också så att jag kan lämna den oronbakom mig också.
Så jag har läst era bloggar (på sambons mobil, min är för gammal och seg) men där kan jag inte kommentera (för det har jag inte tålamod eller förstånd till).
Jag blev glad att
Helena blev glad för sina fröpåsar, de var roliga att göra och kommer bli ett återkommande pyssel här.
Nu vänner, ska jag sätta mig på balkongen i solen och försöka få bort lite av den här sjukdomsblekagenomskinligheten som min hy lyckats anamma...wish me luck!
/Jessica
