När min morfar dog för snart 4 år sedan (gode någon, vart tar tiden vägen???...) så fanns det i alla fall en del kvar, i mormor. Med hennes bortgång så är det liksom en hel era som försvinner, en tomhet och ett hål som aldrig kommer fyllas igen, men som sakteligen kommer att göra mindre ont med tiden.
Det rensas för fullt i lägenheten som mormor och morfar bott i hela mitt liv och lång innan dess. Nästa helg ska jag upp till Stockholm och ta "adjö" av hemmet och platsen där en extremt stor del av mitt liv har utspelat sig. Det är märkligt att så mycket en person sitter i saker som den har ägt. För även om minnen finns kvar så bleknar dem med tiden, röster glöms bort, det går inte längre att höra skrattet och det finns inte alltid helt klara och tydliga anletsdrag och bilder kvar.
Jag har jättesvårt för att ta till mig att sakerna som varit mormors och morfars ska portioneras ut, kastas och skänkas till secondhandaffärer och välgörenhet. Det är på något sätt det sista som bevisar att de är borta för alltid.
Det är jobbigt att ta sig igenom det här. Men det hela blev lite lättare när jag fick en svart skrivbok av min mamma som hon och hennes syster hittat bland alla saker. På framsidan satt en dittejpad liten lapp med mitt namn skrivet med morfars "nuansträngerjagmigsåattduskakunnaläsavadjagskriver-stil". Skrivboken är inte full (tyvärr), långt ifrån. Men det finns en liten bråkdel återberättat från morfars liv i den, saker jag inte visste och saker jag fått mer detaljer om.
Just nu är det min käraste ägodel; från morfar till mig - hans "kicka".
 |
 |
| Layout på en helt annan nivå än i dag ;) |
/Jessica
4 kommentarer:
Så fint att han gjort den där anteckningsboken till dig. Det är de där små sakerna du får ta med dig. Det är alltid svårt när någon rycks bort från en men samtidigt är det ju sant att människor som stått oss nära lever kvar i oss. I minnen och ibland konstiga såna.
Din ljusmanschett fick mig att åka tillbaka till tidigt 90-tal och tänka på mina farföräldrar och all tid jag spenderade med dem som barn, liksom lussandet hemma hos dem framför öppna spisen med den knasiga julkrubban ovanpå som var ett hopplock av allehanda figurer och tapetserad med glittrigt 60-talspapper. Det är lustigt vilka saker man minns egentligen men just jul och advent förknippar jag väldigt starkt med min farmor och farfar.
Puss o kram.
Hej Jessica,
Din text grep mig djupt. Kärleken till de vi älskar och som går bort gör så ont. Vi måste få ur oss det på något sätt. Att dela med sig av vad man känner, genom skrift eller sång eller bild är ju det mest helande som finns. Tack för att du delar med dig. Nu ska jag dela en text som handlar om mina förluster av dem jag älskar.
http://perberglund.blogspot.se/p/texter.html
Ja du Jessica. Att ta uti med sina älskades tillhörigheter drar man sig sannolikt för att man vet att man kommer återuppleva så många känslor. Det gör så ont, men man måste igenom det. Med tiden, det kanske du inte tror nu, så minns man till slut i stort sett allt som var bra. Jag kan inte höra på Ugglas "min far och jag" eller den akustiska versionen av "Don't you worry child" utan att bli tårögd. Min biologiska far är en trevlig kille, men mannen som agerade som min pappa talade jag aldrig om för vad han hade betytt för mig. Inte heller min goa, knasiga mormor sa jag " jag älskar dig" till sista gången vi sågs....trots att jag fruktade att det skulle vara den sista. Dessa våra älskade, vi bär dem inom oss nu. Vi berättar om dem för våra syskonbarn och katten i köket om allt vi minns. Dina band förefaller så starka att det kommer finnas många härliga minnen att plocka fram under åren som komma skall. Kramar Nyx.
Skicka en kommentar