Den prestigelösa läraren

Min chef brukar ofta säga_ "Det är viktigt att vi inte har någon prestige i det här!"
Och det är något som jag tycker borde vara varje lärares ledord. Att kunna ta beröm för saker man gjort bra, att ta beröm för deltagares bra resultat då man vet att man själv är en del av det tycker jag är viktigt. Varje människa behöver våga ta cred för saker den gjort bra.
Men att känna prestige är för mig en helt annan sak. Det är när prestigen kommer in i klassrummet som vi inte längre ser individen och människan bakom resultatet. Det är när prestigen kommer in i klassrummet som det blir fel och de felen är det oftast klassdeltagarna som får betala. Det är när prestigen kommer in i klassrummet som läraren har gjort det personligt och glömt bort sin roll: att leda andra i deras lärande, inte att leda sitt lärande.

Jag brukar ofta tänka på de här orden, för jag tycker att de gör saker "enkelt" i min yrkesroll.
Jag är övertygad om att personer som erkänner sina fel och brister, som är medvetna och vågar yttra högt att de inte kan allt, som vågar sätta ner foten och som framförallt inte ser lektioner som deras chans att briljera och showa kan bli superbra lärare. Jag är inte alltigenom en bra lärare, det har jag alldeles för lite erfarenhet för att vara än sålänge. Men jag tycker mig ha god potential att bli en.
När jag skulle ha min allra första lektion var jag ganska nervös, otroligt medveten om mig själv, min kropp, in röst, mina kläder. Jag ville inte göra bort mig, se dum och fånig ut etc. Men det första jag släppte efter jag genomfört min allra första lektion någonsin, var prestigen. För "De här är inte min tid, jag är enbart ett redskap och bollplank för andra att söka kunskap och lära sig."

Just nu ligger jag hemma och har blivit sjuk. Först trodde jag att det var att jag hade svårt med att palla värmen tills jag insåg att alla symtomen visade på feber och hängighet. Just typiskt!