Nu undrar ni såklart...

.... vad detta föreställer:
.....
och vad för slags god vän är jag om jag inte berättar vad detta är?

Jo, detta mina vänner är vad jag fick ligga och titta på igår eftermiddag på akuten!!!
Det är nämligen så att för 6 år sedan lossnade min minisk under knäskålen i höger knä. En titthålsoperation klargjorde att "Oj oj, det här går inte att åtgärda utan att gå in ordentligt från två håll för den sitter fast". I samma veva lossnade bedövningen och skräcken var ett faktum (bara det att vara vaken var nog, men det var lite som att titta på undervattensfilm i den lilla monitorn, när sedan bedövningen släppte så...ja, det gjorde jävulskt ont när en fullvuxen karl står och häver sin tyngd på mitt knä och med en lång stavliknande nål samtidigt som jag ligger fastspänd)...där och då föddes min rädsla för smärta och tillika min nyvunna skräck för tandläkaren som jag annars aldrig fruktat.

Hur som. Min sambos ena bror + familj kom igår och jag skulle laga lite mat innan vi gav oss iväg och någonstans där så ska jag antingen sätta mig ner, eller resa mig upp (jag minns inte för allt svartnade för ögonen) och då smäller det till i knävecket och jag skriker rakt ut och sambon kommer springande ut i köket och ja...akuten var ett faktum.
Sen låg jag där på en brits...

Till på råga på allt skulle jag byta byxor med sambons hjälp innan vi åkte för att få på mig ett par som var lättare att hantera. Så mina prickiga haremsbrallor från Gina Tricot fick det bli...men på vägen märker jag att jag har dem bak och fram på mig. tidigare på dagen hade jag haft mitt linne ut och in. Bara det borde ju varit ett varningstecken om något.
Jag fick i alla fall en underbart praktisk kudde under knät eftersom det numer är böjt och inte går att räta ut. Alla på akuten var snälla. UTOM röntgenkärringen från helvetet som ba:
Kärringen: Lägg dig ner!
Jag: Men jag kan inte för jag får inte ner knävecket i britsen så om jag halvligger på armbågarna är det inte lika jobbigt.
Kärringen: Men lägg dig ner. Du måste ha ner benet i britsen.
Jag: Men jag kan inte!!!
Kärringen. Men ska du ligga så?
Jag: Ja!

Sen gör hon det man fan inte får göra. Hon tar tag i mitt knä och VRIDER det varpå jag skriker och tårarna sprutar och hon skrattar till lite och säger:
Kärringen: Men det här gör inte ont!
Jag: Jooooooooooooooooooooo (med sprutande tårar)
Kärringen: jaha....har du verkligen så ont?
Här borde jag sagt nått i stil med: Nä, jag bara skoja din jävla aphjärna. Men det enda jag fick fram var ett : JAAAA!!! det gör det!!!
Men tro för guds skull inte att hon var färdig där.
Kärringen: Du måste vrida det åt vänster
Jag: Ja, fast det går faktiskt inte, för foten är ju snedvriden och jag kan inte vinkla in den för det tar liksom stopp.
Kärringen: så, lägg dig åt vänster....mer åt vänster...ja, vi får väl se om det där där räcker då.
Så jag grät mig igenom röntgen och observera då att två läkare redan varit framme och bänt och klämt och känt men dom var FÖRSIKTIGA!!!!
Det gjorde så satans ont när hon knäckte till knät igen så ja...det var tur att sambon väntade utanför med kryckorna annars kanske hon behövt en CT eller nått.
Förutom taket på akuten såg jag detta i ett x-antal timmar: skrivbord, korridor och några manliga sköterskor som strosade förbi då och då. Men akuten här är väldigt bra, och väldigt ren (!!!) om man jämför med Huddinge-akuten.

Hur som: ett par kryckor senare och ingen lös benbit i knät så hoppar jag nu på kryckor...igen!
Hur länge får väl tiden utvisa och idag har jag inte gjort mycket. Legat ner, sovit, läst lite, sett på tv, vilat, hoppat på toa, legat ner, spelat tv-spel...ja, lite så. Nu väntas en tid till ortopeden för att avgöra om en operation till är nödvändig eller om det löser sig med tiden. Jag hoppas tiden läker alla miniskar!
Imorgon blir det alltså till att blinga kryckorna. Några tips?