Att bli upplyst av 80-talet...

Ibland när man ser något på tv/film eller när man läser något eller samtalar med någon som säger något speciellt och smart så får man en "EPIPHANY" (ett favvo ord på engelska, förutom "Asparagus"), alltså en uppenbarelse och man förstår sig själv lite bättre än minutrarna innan.

För att förklara mig måste jag gå lite bakåt i historien:
Jag är uppvuxen i lägenhet, ett betongbarn från Botkyrka. Nu var min uppväxtort inget betonggetto, vilket många tror att hela Botkyrka är, utan fullt av natur och grönska.
Jag har alltid, alltid trivts i lägenhet, men jag har alltid älskat och önskat att bo i hus så man bara kan öppna dörren och vara utomhus på en sekund.
Kravet har dock varit att det måste vara en villa. Jag har ALLTID, så lääänge jag kan minnas HATAT (över alla andra boendeformer) radhus. Denna extrema avsky och förakt för radhusområden har jag dock inte haft en aning om vart den kommit ifrån. Jag har antagit att den kommit från alla mina vänner som är uppväxta i samma radhusområde i samma del av Botkyrka som jag själv. Och kanske växte den fram när jag såg hur folk plötsligt blev sommaralkisar, hörde genom de tunna väggarna hur de grälade etc.
Hur som; jag växte upp, fann en skånskkärlek och flyttade till en annan stad, till lägenhet!
Vi har inga planer på att flytta (heller ingen ekonomi till det) men man talar ju om det ändå, att bo i hus, ha en trädgård, få odla potatis och rödbetor och ha ett pysselrum och en musikstudio...
Men så började min sambo undra vart ifrån hatet för radhusområden kom. Och jag bara hävdade att ; "Nä, jag vägrar, då får du flytta ihop med någon annan, för jag sätter mig inte i nått jävla radhus!".
Har har varit jäkligt nyfiken på varför egentligen och hävdat att jag har ju aldrig bott i rdahus, så jag kanske inte ska uttala mig alldeles för tidigt etc etc. Men föraktet har stått skrivet i sten, utan att jag egentligen vet varför.

Men så kom då 80-talsinlägget, och det faktum att jag låg i sängen och kollade på första säsongen av Svenska hjärtan gav mig en epiphany om varför jag alltid hatat radhus och varför de gett mig ångest: ALLT ÄR CARIN MANNHEIMERS FEL!!!!!!!! (alltså hon som gjort Svenska hjärtan)

Jag säger bara, och ursäkta mitt språk nu: MEN FY I HELVETE VILKEN JÄVLA ÅNGEST DET PROGRAMMET SÄNDER UT!!!
Alltså, jag var fan helt svettig innan första avsnittets kräftskiva var avklarad. Någonstans mellan fylle-Torstens dansförsök och Henriks melankoliska existentiella utläggningar om vilken håla radhusområdet de bor i är fick jag nacksvett och vred mig fram och tillbaka och självklart klarade jag inte av att somna lugnt och tryggt när de tre avsnitten var över.

Men hur som. Jag förstår ju nu - äntligen- varifrån mitt hat och min förakt för radhus kommer. Och det här är ju rätt roligt på ett sätt, men hela mitt väsen kände att det är precis därifrån det kommer... vilket säger en del om vad barn bör, respektive INTE bör se på tv. Jag sänder alltså ett varningens ord till föräldrar att INTE låta era barn titta på Svenska Hjärtan...det kan förstöra dem för all framtid.

Ja, så kan det gå!
Om jag vill se resten av serien?
SJÄLVKLART ;)

P.s. Solveig Ternström är grym i sin roll, och Sten Ljunggren också, dock undrar jag lite över 80-talets svenska barnskådisar... fick alla valium i festisen innan inspelning eller? d.s.

Lämnar er med ett annat svenskt hjärta att lyssna på och sommarnjuta till

"Jag ger dig inte min morgon och inte mig dag, du får nått så mycket bättre
- du får hela jävla jag.
Hela underbara unika jag, inte nått så fjuttigt som en morgon och en dag"