När narkosen sprutades in så kom en fruktansvärd obehaglig känsla över mig. Det var som att någon kastade kallt stickande vatten på mig samtidigt som jag pressades bakåt. Det sista jag minns är att jag säger:
J: "Åh, fyfan va jävla obehagligt!" (Ja, jag svär mycket under press och irritation). Narkossköterskan säger: "Tänk på något roligt som du gillar."
J: (Lite omtöcknad) "Ska jag tänka på Jens eller julen?"
Sköterskan: "Godnatt!"
Sedan vaknar jag av att det kliar under mina tår så jag håller på att bli galen, hjärnan känns som bomull och benet känns som en marmorpelare som väger ungefär min dubbla kroppsvikt och är omöjligt att rubba. Skönt? Nä, verkligen inte det minsta.
När jag opererade mitt knä första gången så var det under lokalbedövning och mitt i allt så släppte bedövningen. Jag har (tack och lov) aldrig varit så nära ett övergrepp som då. Jag låg helt fastspänd och kunde inte röra mig med en vuxen man som står och häver sin tyngd på mitt knä med en låååång operationsgrej instucken i mitt ben. Efter det har jag utvecklat något av en smärtfobi + att jag har en väldigt låg smärttröskel. Och när jag vaknade i måndags var smärtan total och olidlig. Jag fick då en liten spruta med morfin i flytande form att suga i mig. När den inte hjälpte fick jag en till.
Sen kom farbror doktorn och berättade att komplikationer tillstött under op:n och att det var mer komplicerat än de trott och att menisken nu är helt borttagen och att han tog till någon "tuggare" att rensa rent därinne + att något som aldrig hänt honom hände: När han skulle ta sig in i knät (d.v.s. skära upp ett hål) så var knät så hårt så att knivbladet gick av inuti benet !!!
Han försäkrade mig dock att han fick ut det igen (vilket jag är ytterst tacksam för ).Sen så tog det nästan en timme längre än planerat så jag fått mer bedövning och smärtstillande under tiden...
Så det blev sjukskrivning i TVÅ VECKOR (känns ju inte roligt när man precis startat ett nytt jobb). Första veckan högläge och ingen stöttning på benet men sen ska det gå lättare lovade han.
Så det var bara att ta sig hem (vilket var ytterst svårt då jag var så yr och hela tiden fick ta mig tillbaka till sängen för de ville inte låta mig gå hem helt omtöcknad).
Ett x-antal timmar senare kom jag då äntligen hem i alla fall med både morfintabletter och de övriga smärtstillande och antiinflammatoriska pillrena.
Jag har inte gjort så mycket mer än att sova. Och jag är så trött nu så det finns inte, ändå har jag bara varit vaken i ca 2 timmar. Men det får nog bli lite vila trots allt.
p.s. försökte kolla på ensam hemma 2 igår. Jag hann se tills alla rasar på uppvisningen i skolan...sen vaknade jag ca 2 timmar senare och insåg att jag missat hela filmen. Får göra ett nytt försök idag. d.s.
