Idag var jag på länsmuseet här i stan med min ena SFI-grupp. Det är så jäkla roligt att titta på saker som man själv är ganska van vid och sedan få ett icke-svenskt perspektiv på det. Jag skrattar, förundras, lär mig, får aha-upplevelser och skrattar ännu mer varje dag. Det är så himla härligt och lärorikt.
Att vara lärare förgyller verkligen mitt liv och gör mig mer ödmjuk, mer öppen och mer förstående för andra människor. Inte bara för invandrade utan för alla människor och saken att alla är individer. Det här hade jag redan innan jag blev lärare, men sedan jag har börjat att möta så mycket olika människor varje dag så har den egenskapen fördjupats väldigt mycket och helt ärligt är det något som jag känner mig väldigt stolt över.
Jag tycker ödmjukhet är en bra egenskap och jag är glad över att jag märker att jag har utvecklat min.
Inte helt PK att prata om sina egna bra egenskaper, men hybris har alltid legat för mig, medan att förminska mig själv aldrig har gjort det ;)
Däremot är missunnsamhet något av det värsta jag vet hos människor. Det får mig att vilja slå dem hårt
Ps. NU ska jag även äta lite frukt Ds.
//J
4 kommentarer:
Vad härligt att du får känna så! Jag gillar också mötet med människor men just nu har jag (hela arbetslaget faktiskt) det lite bökigt med en grupp elever och känner inte att jag blir mer förstående när jag möter dem. Känner mig mer uppgiven för hur jag än försöker ta gruppen så blir det inget bra. man får fokusera på det som funkar och hoppas att vi hamnar där du befinenr dig nu! Kul!
Jag å min sida tycker att som icke-lärare så är jag helt imponerad av att det finns människor som faktiskt försöker vägleda andra människor. Men från många håll hör jag att lärarna känner sig allt mer uppgivna och stundtals känner hopplöshetskänslor. Då vill jag tro att det handlar om ett samhällsfenomen. Barngrupperna idag är nog mer utmanande och komplexa nu än för trettio år sen.
Iaf om man lyssnar på de som varit med i svängen ett tag.
Fridolin: Hoppas att det vänder för dig snart. Jag har "tur" som inte har barngrupper, utan vuxna. Men där är problematiken helt annorlunda när det väl strular - för det gör det, och rejält ibland. Och eftersom alla är vuxna kan det ju bli regelrätta gräl och det är svårt med sårade vuxna stoltheter ibland och att komma vidare.
Jag skänker en stärkande tanke!
Metro: Tror jag också. Samhället förändras och så även skolan. Många deltagare och ökade behov som vi inte får resurser till. En skolpolitik som säger att alla ska ha rätt till stöd och hjälp, men hur ska en enda stackars människa kunna splitta sig i 30 delar och hinna med var och en?
Man vill så mycket, men saknar så mycket resurser - både i barn och vuxenutbildning.
Men så kommer stunderna då man hittar rätt och någon bara glider in och gör det värt mödan. Det är underbart och det rider jag på nu =)
Tack! På något magiskt vis var det precis som om någon hade svingat ett trollspö över gruppen idag. Jag vill ju gärna tro att det var det ambitiösa arbetsschemat jag gjort för att hjälpa dem se vad de faktiskt bör hinna per lektion med men det kan också ha varit att tre elever var borta idag. En lite mindre klass gör så himla mycket.
Skicka en kommentar